Skyll inte resultaten på matematiklärarna

Så har vi då begåvats med ännu en eländesbeskrivning av den svenska skolan. Skolinspektionen har levererat sin senaste granskning av sakernas tillstånd – matematikundervisningen i gymnasieskolan. Liksom i tidigare granskningar är det lärarna som får klä skott för eländet. Med en känsla av att ha hört det förut så börjar dock tvivlet gnaga. Är det verkligen lärarna som är problemet, frågar Arne Engström, universitetslektor i matematikdidaktik vid Karlstads universitet. 

Matematikundervisningen i gymnasieskolan är tråkig och elevernaunderstimulerade, dundrar Skolinspektionen i sin senastekvalitetsgranskning. För att understryka vikten av att rapporten får spridning så har man gjort ett eget videoinslag och lagt ut det på Youtube. (Tala om att bedriva politisk opinionsbildning med ideologiska förtecken.) Enskilt arbete i läroböckerna dominerar undervisningen. Eleverna lär sig matematiken utantill utan att förstå den. Delar av undervisningen kan snarast anses fördummande och lärarna har otillräckliga kunskaper om kursplanen. Inte heller har de förstått målsystemet. Det är ingen hejd på hur djupt kvaliteten på den svenska matematikundervisningen i gymnasieskolan har sjunkit. Här har nu inspektionen funnit orsaken till varför matematikkunskaperna enligt internationella undersökningar har gått ned.

Har vi inte hört det här förut? Mycket riktigt. Men på ett annat sätt. I utredningen Tydliga mål och kunskapskrav i grundskolan (SOU 2007: 28) görs en genomgång av det systemskifte som skedde i början av 1990-talet då målstyrning infördes av svensk skola. Utredningen var en kraftig vidräkning med de svenska politikerna och det sätt som reformerna implementerades på. Utredningen visade att dagens system med läroplan och kursplaner är svår att förstå. Den statliga styrningen bedömdes som svag då kursplanerna ger lärarna liten ledning för att planera och genomföra undervisningen i olika ämnen. Utredningen pekade vidare på att kursplanerna har ett abstrakt språk och är svåra att tolka, något som förstärks av att det i stort sett saknas kommentarer och annat stödmaterial. Inga fortbildningsinsatser gjordes i samband med beslutet. Vidare fanns det skillnader mellan kursplaner i olika ämnen som inte kan förklaras av ämnenas olika karaktär. Det dubbla målsystemet med mål att sträva mot och mål att uppnå dömdes ut. Till yttermera visso gjorde skolverket en egen tolkning av det nya styrsystemet och överlät åt lärarna att tolka intentionerna i reformerna.

Utredningens slutsats, som också var dess uppdrag, var att målsystemet skulle göras tydligare och utvecklas. Styrsystemet som sådant ifrågasattes aldrig.

Två år senare kom Skolverkets rapport Vad påverkar resultaten i svensk grundskola?. Rapporten fick Metta Fjelkner, ordförande för Lärarnas Riksförbund, att på Newsmill kräva att det politiska etablissemanget skulle be lärarna om ursäkt för skolpolitikens misslyckanden. I skolverksrapporten förklaras nedgången i elevernas resultat i de negativa konsekvenser som de genomförda reformerna haft på skolan. Vi har fått en ökad segregation mellan skolor, delvis som ett resultat av bostadssegregationen. Skolornas elevsammansättning har blivit alltmer homogen och skillnaderna mellan skolor och mellan olika elevgrupper har ökat. Den socio-ekonomiska bakgrunden har fått större genomslag i elevernas resultat. När det gäller stödet till svaga elever så används särskiljande lösningar i större utsträckning än tidigare, i strid mot regelverket, och allt fler elever bedöms vara i behov av särskilt stöd. Listan över de negativa konsekvenserna är lång.

Svensk skola har utvecklas negativt under de senaste femton åren genom en feltänkt utbildningspolitik vars konsekvenser förstärktes under den ekonomiska krisen i mitten på 1990-talet. I skolinspektionens granskningsrapport är det som om allt detta inte existerade. Är det någon som på allvar tror att gymnasieskolan har gått opåverkad genom alla de påvisade förändringar som skett i grundskolan? Politikerna har genom sina reformer och brist på stöd vid implementeringen lämnat lärarna i sticket.

Låt mig ta den s k differentieringsfrågan som ett exempel. Den handlar om hur man ska hantera den stora variationen i elevernas kunskaper och förutsättningar för framgångsrika studier på gymnasieskolan och kan betecknas som ett grundläggande pedagogiskt dilemma. Ungefär 90 procent av en årskull går vidare till ett nationellt program i gymnasieskolan. Efter nio års obligatorisk skolgång så är variationen vid, mycket vid; elevernas kunnande i matematik sträcker sig från en nivå jämförbar med en medelelev i åk 5 och några årskurser upp i gymnasieskolan. Dessa 16-åringar har också utvecklat olika intressen, har olika yrkesplaner och olika framtidsdrömmar.

Tanken hos våra politiker, oberoende av kulör, var att alla 16-åringar som började gymnasieskolan inledningsvis skulle läsa samma kurs i matematik, kurs A, oaktat de stora skillnader som finns i tonåringarnas faktiska kunskaper. Resultatet av denna idé har bland många gymnasieelever blivit leda och avsky för ämnet, yrkesprogram där runt hälften av eleverna inte klarar kursprovet, trots att kurs A huvudsakligen är en repetition av grundskolans kurs. Duktiga elever sitter overksamma och uttråkade. I stället för att lägga undervisningstiden på de sista, svårare kurserna slösas tiden bort på sådant eleverna sedan länge behärskar.

Bristerna i gymnasieskolans matematikundervisning kan ses som ett försök att hantera detta dilemma. Det kan närmast betecknas som ettMission Impossible och har till skillnad från TV-seriens MI, totalt misslyckats. Men det är den förda skolpolitiken som ska kritiseras, inte lärarna.

Mig veterligen finns denna idé, att runt 90 procent av eleverna i en årskull efter en nioårig obligatorisk skola ska läsa samma matematikkurs inte någon annan stans på jorden. Troligen skulle en fransk, en tysk, en kinesisk eller en malajisk matematiklärare finna denna idé närmast befängd och undra om den svenske kollegan var vid sunda vätskor om hon/han försökte sig på att lansera idén för dem. Denna tanke är varken god eller progressiv, utan bör i stället betecknas som ett fatalt systemfel.

Frågan är om inte systemfelet kommer att bestå även framöver. I de av skolverket föreslagna ämnesplanerna i matematik för Gy2011, indelas visserligen matematikkurserna i tre spår, ett för yrkesprogrammen, ett för ekonomi-, samhällsvetenskaps-, humanistiska, estetiska och ekonomiprogrammen och ett för naturvetenskaps- och teknikprogrammen, men dessa spår ska likställas när det gäller grundläggande och särskild behörighet till högskolan. En gymnasieelev som på ett yrkesprogram läst t o m kurs 2 a, ska jämställas med den elev på naturvetenskaps- eller teknikprogrammet som läst kurs 2 c. Är det inte rimligt att tro att eleverna på dessa inledande olika spår kommer att utveckla ganska stora skillnader i sitt kunnande, ett kunnande som inte bara kan ledas tillbaka till de olika karaktärsämnena.

Systemfelen är många i dagens gymnasieskola. I stället för att gräva ned sig i eländesbeskrivningar av svensk matematikundervisning bör viktiga framtidsfrågor för skolan föras upp på dagordningen. Svensk skolpolitik är fast i en föråldrad syn på lärandet. I stället för en missriktad ”marknadsanpassning” och ett målrationellt perspektiv med starkare statlig styrning med ökad kontroll och fler mätningar av elevernas kunskaper måste frågor ställas om möjligheten att utveckla skolans undervisning till ett lärande system. En väsentlig del i detta arbete handlar om att lärarna måste återta initiativet i diskussionen om skolans utveckling.

Om du är rättighetsinnehavare och har invändningar kontakta gärna oss via vår kontaktform.

Källa: